Hoppa till sidans innehåll
Foto: Madeleine Lindeman På läktaren

En ängel på ridhusläktaren

07 NOV 2013 08:01
Att stallet varit en livsviktig plats för mig har jag nog alltid vetat. Men att stallet också skulle vara det ställe som skulle rädda mitt liv, på riktigt, det hade jag nog aldrig anat.
  • Skapad: 07 NOV 2013 08:01

Ända sedan jag var åtta år gammal och hittade till ridskolan i Sala där jag är uppväxt har stallet varit det ställe jag haft roligast, utvecklats massor och verkligen fått vara mig själv. Och fått umgås med riktigt goda två- och fyrbenta vänner. 

En helt vanlig mörk måndagskväll i oktober för två år sedan kom jag till Ågesta lite tidigt och satte mig på läktaren i väntan på att min egen lektion skulle börja. Det var rätt mycket folk på läktaren men jag satte mig bredvid en ridvän som jag inte sett på länge, och som jag vet brukar rida i just den grupp som nu var i gång med sin hopplektion. Jag frågade henne varför hon inte red ikväll och hon säger då att hon inte kan rida då hon är sjuk ikväll. "Vaddå, är du förkyld eller?" frågar jag obetänksamt och tänker att hon minsann inte verkar så fasligt krasslig. Rider gör man väl ändå trots att man är lite småsjuk liksom... "Nä" säger hon och tittar bort en lång stund. Sedan ser hon på mig igen, rakt i ögonen och säger med ostadig röst "jag har fått bröstcancer".

Jag blev förstås iskall och rädd och frågar hur hon mår och vad som ska hända nu. Hon berättar samlat hur läget är. Sedan hör jag mig själv säga att jag också hittat en knöl i mitt högra bröst. Något som jag ännu inte berättat för någon utan istället förträngt för mig själv i flera månader. Man vill ju inte tro det värsta... Min vän på ridhusläktaren säger att jag bums måste gå och få den undersökt! Inte vänta en dag i onödan! Hon berättar vart jag ska ringa, berättar hur undersökningen kommer gå till och får mig att lova henne att ringa och boka en tid redan imorgon för att så snart som möjligt få bekräftat att det inte är nån fara. Men det var det ju förstås. För när jag väl fått en tid på kliniken och genomgått undersökningarna som krävs så visade det sig att den knöl jag känt var bröstcancer. En riktigt elak och snabbväxande variant också. Sedan gick det fort. Inom bara någon månad var jag opererad, hade gått igenom fertilitetsbehandling och påbörjat en lång och jobbig cellgiftsbehandling.

Under min sjukdomstid var det förstås svårt att orka rida som vanligt men jag var ibland ute i stallet för att lukta på hästarna och kolla när mina ridkompisar red. En gång kände jag mig till och med tillräckligt stark för att rida och bad om att få rida med min vanliga grupp. Med ett leende på läpparna njöt jag av att kravlöst få rida dressyr på mysgubben Zoran en timme. Och känna glädjen i ridningen. Känna mig levande igen!

Nu har det gått ett tag sedan jag var sjuk. Håret har växt ut på huvudet igen och musklerna har återfått sin vanliga styrka. Även om doktorn säger att jag är frisk tampas jag fortfarande med känslorna efter sjukdomen och med rädslan att bli sjuk igen. Det är ofrånkomligt.

Väldigt ofta tänker jag dock på vilken tur jag hade som satte mig bredvid min vän den där höstkvällen på ridhusläktaren. Att det var meningen. Jag är säker på att det räddat mitt liv...

 

Madeleine

 

//

Madeleine Lindeman, lektionsryttare på Ågesta sen 2005, 39 år, bor i Huddinge arbetar till vardags som jurist och ombudsman på ett fackförbund. 

Skribent: Annika Prine

Ågesta ridklubbs sponsorer:

ÅGRK

 _________________________

 engagerad

 

 

 

 

 

stckhlm hår 

Gräsroten

Postadress:
Ågesta RK - Ridsport
Ågesta Gård, Ågesta Gård
12352 Farsta

Besöksadress:
Ågesta Gård, Ågesta Gård
12352 Farsta

Kontakt:
Tel: 0708628383
E-post: This is a mailto link

Se all info